En klassisk höstdepression  

Hon verkar tyvärr råkat ut för det vår katt. Hon har åkt på en klassisk höstdepression. Man kan visst kalla det så om det infaller två år på rad. 

Man ser det i hennes tomma blick och på hennes totala utmattning och besvikelse över vädret. Hon som brukar vara ute i princip jämt, vill från och med igår knappt gå ut. Hon gillar varken blåst eller regn. Sätter sig emellan åt vid någon dörr och piper. För jama kan man inte kalla det då det låter så ynklig som det gör då hon klämmer fram ett ljud. Hon kollar upp på oss som att det vore vårat ansvar att trolla bort det tråkiga höstvädret och ta tillbaka det fina, härliga, varma.

För att göra henne på lite bättre humör så tog jag henne på en runda runt huset. Med ett litet stopp i växthuset. 

Nu är hon inne igen. Precis lika uttråkad som innan.

”Jippi” äntligen ute… äsch vad tramsigt!
Ok jag följer väl med. Men inte en meter utanför tomten.
Jaha, här ser man ju inte ett skit!
Här ser jag nått i alla fall, men allt suger ändå.
Äntligen tillbaka på framsidan. Varför blir jag inte insläppt?
Men gud så fånigt å titta på rosa moln. Det är inget jag svävar på.
Såhär vill jag ha det igen. Varför kan det inte alltid vara så?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s